Det är svårt att förstå att du inte längre är här. Att du med allt ditt liv, ditt skratt, din närvaro bara tystnat. Du som alltid kändes som solsken i mänsklig form. Det gör ont, så djupt, att du är borta.

Du hade ett sätt att se människor som var helt unikt. Man behövde aldrig anstränga sig för att förtjäna din uppmärksamhet – du gav den så generöst. Du lyfte oss, tröstade oss, peppade oss. Du fick oss att känna oss sedda, viktiga, älskade.

Jag tänker på alla våra samtal, våra skratt, våra små stunder som kändes självklara då men som idag känns ovärderliga. Jag är så tacksam att jag fick lära känna dig. Du lärde mig att vara närvarande, att våga visa hjärta, att stå upp för det man tror på.

Och även om det känns som att marken skakar nu, även om saknaden river, så finns det också en värme i bröstet. För du lämnar efter dig så mycket kärlek. Så många minnen. Så många människor som bär dig vidare.

Du var en vän, en länk mellan människor, ett ljus för oss alla. Det kommer aldrig att slockna.

Jag saknar dig, Veronica. Och jag kommer aldrig sluta bära dig med mig.
Tack för allt du var. Allt du gav. Allt du lämnade kvar.

Vila i frid, älskade vän.❤️
TM